Det har varit en väldigt omtumlande resa på många sätt. Ena dagen klappade vi elefantbebisar och nästa gick vi på hembesök i Korogochos djupaste slum. Det var helt gräsligt hur de har det, men alla var så vänliga och trevliga. Familjer på 6-8 personer bodde på under 10 kvadratmeter i hyddor byggda av plåtbitar. De gjorde vad de kunde av det lilla de hade. Vi såg så många barn som for så illa. Men några av de stora hjälporganisationerna såg vi inte till någonstans, trots att vi befann oss i denna slum nästan varje dag. Behovet på plats är ju hur stort som helst, men vi fick lära oss att hjälpa med förnuft. Vi skulle aldrig ge pengar direkt till dem. Det stigmatiserar. Vår ciceron; George Ochieng har startat Slumchild Foundation. Han är själv ett fd gatubarn i slummen. Hans pappa dog när han var liten och mamman togs in på sjukhus när han var tolv. Då fick han ansvaret för sig själv och för sina småsyskon. Mat letade han upp på soptippen där flygplanen dumpar ‘våra’ matrester som vi lämnar när vi flyger… Numer driver han alltså en hjälporganisation för att hjälpa barn och unga bort från prostitution, droger och svält. Det viktigaste vapnet mot detta är att gå i skolan! Skolan är gratis och obligatorisk. Detta låter ju jättebra, men du måste betala allt annat själv såsom skoluniform, böcker, pennor, anteckningsblock med mera. Dessutom måste du betala skolmaten varje dag. Då är kanske inte skolan gratis, eller hur? Att alla barn ska gå i skolan är en hjärtefråga för mig.

Jag har haft 2 viktiga uppgifter på denna resan. Jag har byggt upp 2 sysalar och introducerat sömnad på två ställen. 

Den första på Slumchild Foundations nya underavdelning ”Queen skils” där de försöker rädda väldigt unga prostituerade genom att ge dem nya färdigheter såsom t ex sömnad, matlagning och hårflätning. Allt för att de ska lära sig att tjäna pengar på annat sätt än att sälja sin kropp. Här hade jag sykurs för 10 flickor mellan 13-21 år. Här sydde vi först och främst tygbindor. Utöver vad de själva sydde så fick alla 8 st färdiga tygbindor var och två par trosor. Queen skils har vi tillsammans sponsrat med sammanlagt flera symaskiner + massor av sybehör saxar och tyger. Syrummet var mycket litet, kanske 4,5 x 2,5 meter men där trängdes vi ihop under nästan 1,5 dag.

Den andra sysalen var på en skola som heter Eutychus och var mycket större men helt tom, så dit köpte jag ett flertal symaskiner för de pengar som jag blivit sponsrad med, samt med klippbord, sybord och förvaringshyllor. Tyvärr hann inte dessa möbler bli klara, så de får jag se på bild senare. De måttbeställdes av en snickare på plats. Vi fick låna in gamla skrangliga bord och stolar från andra salar. Väggar och tak av plåt och sten på golvet och massor av den röda jorden på golvet. Hit köptes flera trampsymaskiner av samma typ som vi hade här i Sverige för 100 år sedan. Jag köpte dock till en motor till varje maskin så att de kan köras både med el och fotkraft. Inte så dumt. Även denna sysal fick mängder av saxar, sybehör och tyger som jag fått skänkt från er samt köpt på plats i Sverige och tagit med ner till Nairobi i resväskor. Jag köpte dessutom en för oss vanlig symaskin så att de skulle kunna sy sicksack och knapphål. Inte så populärt av de vuxna som tyckte att de gammaldags svarta maskinerna var mycket bättre. 🙂 Här höll jag sedan nybörjarsykurs i två heldagar. Flickorna var ca 13-16 år. Ingen av dem hade någonsin hållit i en nål. Så det fick bli både hand- och maskinsömnadsträning. De var jätteduktiga och lärde sig snabbt. Det blev ju många timmar tillsammans så jag hann lära känna flera av dem. Det var så roligt!

Jag har beslutat mig för att stötta en flicka så att hon kan gå i skolan. Hennes mamma jobbar och sliter så att de kan äta ett litet mål mat om kvällen, men pappan har ont i ett ben och kan inte jobba. Båda två har haft problem med alkohol men säger att de slutade dricka för ca två år sedan. Vi var hemma hos dem, så jag har träffat både henne och hennes pappa. Pappan är kanske 30 år, har ont om tänder i munnen men är trevlig. Hemmet var mycket påvert men i god ordning. Slumchild Foundation har ett program för detta med att stötta enskilda elever så att de kan gå i skolan. George väljer ut barn som är särskilt utsatta och behöver detta stöd. Han kallar det för att barnet fått ‘a very special friend’. Detta tyckte jag var en bra grej att satsa på. Så nu har jag lovat att stötta flickan i ca 3-5 år så hon kan gå klart skolan. Att gå i skolan är för en flicka här det bästa sättet för att hålla henne borta från prostitution.

George Ochieng är en fantastisk människa. Förutom alla fantastiska projekt han driver (varav jag bara nämnt två i denna text) så läser han till präst. Han har talat inför FN och vår egen drottning Silvia har han träffat två gånger. När det är konferenser om världsomspännande drogprevention så bjuds han in. När han var i Sverige första gången så träffade han Tove Stangerfjord Karlsson som tog mig med till Kenya nu. I juni är det dags igen, då är det konferens i Göteborg med alla små hjälporganisationer världen över. Han är inbjuden och hoppas att han komma hit igen då. (3) Slum Child Foundation | Facebook

Oj, detta blev ett långt inlägg och då har jag inte ens nämnt safarin med alla djuren eller girafferna. Det får bli en annan gång.

Stort tack till alla som i stort och smått sponsrat denna resa!

/Christina, lite trött men så glad att jag fått göra detta!